Ångest, är ett ganska välanvänt ord. Ganska utslitet och lätt kastat över axeln för något som egentligen inte är så allvarligt. Jag använder det nog för ofta, men det kommer några gånger per halvår då jag faktiskt verkligen får ångest. Sällan över något som är verkligt allvarligt utan ofta över något vardagsval. Jag hatar vardagsval. Det spelar ingen roll om det handlar om att välja te-sorter på ett café eller vad man ska orka släpa med sig i skolväskan. För det mesta bara tar jag en te-sort och så är det inte mer med det men frågan överraskar mig alltid.
När jag där emot börjar snurra in mig själv i en tankespiral som liknar en spagettirulle på en gaffel, blir jag lite lack på mig själv. Ett val som egentligen inte drabbar någon annan än mig själv. Något jag borde tycka är kul blir uppförstorat till Mont Blanc som jag måste klättra över. Då får jag först ångest över att behöva välja mellan två saker som skulle bli bra oavsett. Sen får jag ångest för att jag har valt, varefter jag får ångest och blir skrämd över att jag får ångest. Ibland undrar jag lite hur min hjärna är funtad. Det skulle behövas en superdator á la djupa tanken (datorn i liftarens guide till galaxen) för att räkna ut frågan om livet, Amandas hjärna och allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar