Vinterland och sticksug

Jag är full av förundran hur mycket jag gillar snö när det kommer den här tiden på året. Sådär i februari/mars är man ganska trött på det men nu är det helt underbart. Det blir liksom ljusare när det är mörkt och ger en inbäddad fluffig känsla när det är ljust. En grym julkänsla får man på köpet. 

Det är nu officiellt mindre än en månad kvar till jul. Jag har fått mina vanliga vad ska man ge folk i julklapp-kval och det enda jag vill göra är att pyssla och knåpa ihop roliga och fina saker.Istället sitter jag och läser bloggar för glatta livet, bloggar är lättare än stickning att använda för undvikandet av mattebokens djupa filosofi.

Jag satt uppe i min säng och läste mysiga, ulliga och gulliga garninlägg från diverse kreativa människor, som verkar ha all tid i världen, och drömde mig bort. Så när jag tänkte att jag i alla fall borde gå upp ur sängen sov mitt ben så mycket att det knappt gick att använda. Det levde sitt eget lilla liv ner för trappan. Det är ett under att jag klarade mig ner utan att ramla och bryta det och resten av kroppen. Sjukt läskigt. 

Nu är det dags att skyffla alla tankar om snögubbsbygge, varm choklad och flertalet klirrande stickor framför OC eller någon annan feel good-serie ut genom fönstret och börja plugga. Tentan närmare sig med ljusets hastighet. Bara en blogg till...

Ha! skynda långsamt? Nej, pang på rödbetan bara!

Mitt vemod och obeslutsamma humör från förra veckan där jag knappt kunde motivera mig att sticka näsan utanför dörren är borta. Jag har tagit mig i kragen och tryckt upp mig rejält mot väggen så att fötterna dinglar si sådär en halvmeter ovanför jorden. Jag har tagit tag i matten och sitter nu varje dag och successivt tragglar igenom skalärprodukter och vektorer tills hjärnan ropar på hjälp. Jag har gett mig FAN på att jag ska klara den jävla tentan som ligger och lurar runt hörnet. Nu bara tre veckor kvar.

Jag har också bestämt mig för att det är dags att börja vara lite nyttig mot kroppen också. Detta har jag sagt i flera veckor men nu gör jag faktiskt något åt saken. Idag gick jag och Emma för att träna challenge, jag kommer till detta, på Delphi. Vi kom fram till många insikter under denna resa.

1. vi ska nog inte börja träna på delphi då det är svindyrt (Vi ska dock använda upp våra testapåbiljetter.)
2. båda två var i grymt behov av astmamedicin
3. ingen hade astmamedicin med sig
4. vi skulle nog börjat lite mjukare

Den sistnämnda punkten kände vi båda. Kanske skulle det varit så att namnet "Challenge" skulle gett oss en hint om att vi kanske borde börja med vanlig gympa eller så, men då vi läste och insåg att det var som stationsträningen på högstadiet valde vi mot bättre vetande ändå detta alternativ. För de som var med på den gamla goda tiden. Om man tänker i förhållande till hur vältränad jag var då och hur otränad jag är nu, det här passet var värre än Bertils hocky-fys hämtat från pojkar 89 i Täby som vi körde när vi var 14/15 (?).

Nu tänkte jag ge min kropp en välbeövd vila och be till gudarna att jag faktiskt kommer upp ur sängen imorn. Sjukt nöjd.

Godernatt

Tack och lov för musikens helande kraft

Ibland är man bara så sjukt sur. Man har egentligen ingen anledning men hela dagen blir förpestad och man retar folk runt omkring en för att man klagar värre än.. ja vem vet?! Illa är det i alla fall. En sådan dag märker man att det enda man har att lyssna på i mobilen är såsiga, mesiga gitarrklink-låtar, som man älskar i vanliga fall. En sådan dag längtar man efter att sätta propparna i öronen men när man gör det blir det ett lyssnande på halva låtar innan man i halv panik måste byta.

En sådan dag sitter man och spelar mobilspel på matteföreläsningen för att man inte fattar ett piss och blir arg på sig själv för att man sitter och spelar mobilspel och fattar ännu mindre. Det är inte lätt att leva som pessimist i en värld där man förväntas vara glad och pigg var eviga dag. Ännu svårare att veta att alla andra stör sig på att man är så pessimistisk.

Hur tacklade jag nu detta problem. Jo jag gick hem och låg och tjurade på mitt rum i två timmar varefter jag tog mig i kragen och gick ner och hjälpte till med middagen. För att sedan komma över det sista obehaget gick jag därefter upp igen och började pärla små hemlisar och konstruera en spellista som jag döpte till "arrrrggggh". Det är på nått vis så att så länge musiken är ekvivalent med hur det ser ut på insidan så känns det helt ok. Kanske något man kan räkna på med ett jämviktsproblem+

Därmed länkar jag en av mina favoritlåtar för dagen. Såhär har det alltså sett ut i mig idag =)

http://www.youtube.com/watch?v=d9EhPunI6xg

Se den!

Från barn till granny

Idag har folk klappat mig på huvudet. Jag hatar när folk klappar mig på huvudet. Det är bland det värsta jag vet. Inte så där när nån drar fingrarna genom håret och kliar för det är bland det skönaste jag vet, utan sådär liksom klappar lite lätt eller gör någon slags blinkalillastjärna-rörelse i hårbotten tills man ser ut så här:

http://www.kossan.se/roliga-bilder/snygg_kalufs.htm

Det är inte lätt att i ena stunden känna sig som fem, på grund av alla huvudklappningar, och sedan tänka tanken. "Undra om jag hinner sticka nått idag?" Och sedan ta bussen ner till stan för att reklamera sin kappa och gå till apoteket och sådana där viktiga, vuxna saker saker. Jag fick återlämnat min trasiga kappa med pengarna tillbaka och det första jag tänker är inte att ett ska bli kul att få köpa en ny jacka utan: "Oj, vad ska jag nu ha på mig när det blir kallt?" 

Jag tror min hjärna slits i tu av alla mixade känslor snart. Jag tycker dock att det ska bli kul att få köpa en ny jacka och det är väl huvudsaken. För att toppa min granny-känsla gick jag och tröstköpte mig ett stickmagasin   för att motivera mig själv att läsa Gunnar Sparr när jag kom hem. Gissa själva hur bra det gick. Ledtråd: Jag har hunnit sticka ganska mycket strumpor.

Det är väl dags nu antar jag. Jag har två timmar på mig tills Sebastian ska kolla på tv i mitt rum. En perfekt deadline och en utmärkt anledning att sluta sen.

 Tjillevippen!

ZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz!

Jag var hemma fyra inatt. Jag har suttit totalt 17h i sektionsmöte, rätta mig om jag har fel för det är högst troligt att jag är så trött att jag glömt hur man adderar. Jag har matlab imorn, vilket innebär att jag ska se en video om hur det fungerar. På engelska. Jag ska dessutom skriva x antal inbjudningar. Det enda jag vill är sova, men det har det varit värt. Jag är från och med jan/feb vice hovmästare på K-sektionen! 

Jag har också precis fått tillbaka mitt tentaresultat, glatt överraskad.

Jag som varit så skrivsugen och haft så mycket att berätta i flera dagar och nu kommer jag inte på någonting. Jag har till och med suttit och klurat på fyndiga formuleringar som nu är borta med vinden, eller sömnen kanske. Det är nog tyvärr dags att sätta sig och lyssna på kinesen som ska äga min uppmärksamhet i en halvtimme. Matlab-tutorial här kommer jag!

eko eko halleluja, regerar lth. EFTER K!!!

Att sätta tonerna eller inte sätta dem, det var frågan när jag igår stod på scenen i AF-borgens stora sal och de satt! Vi kom tvåa och urladdningen var total. Ikväll är det bal och jag har ingen aning om hur jag ska orka ens ta på mig balklänningen men jag kommer väl snart igång. 

Hur jag ikväll ska kunna sätta tonerna lika bra som igår är en svårare nöt att knäcka. En forcerad ansträngning av rösten igår, som hade fått min före detta sångpedagog att tuppa av, har lämnat efter sig en svag heshet. Det här kan bli intressant. Att vi dessutom spelar på eftersläppet, vid tolv, gör ju inte hela saken bättre då jag troligtvis kommer sova mig igenom hela sittningen, men det var det värt! 

K, K är de bästa!

Så man vet att ens familj älskar en

Just nu är det ganska mycket. Jag börjar till och med bli lite nervös inför veckans kommande uppträdanden. Det kommer dock bli grymt roligt och jag vet ju vilken kick jag kommer att få utav det vilket gör det värt all strävan. Särskilt då jag står inför en helt ny publik och i ett nytt sammanhang.

Inte nog med att veckans spelningar tär på mina nerver, det är också snart dags för höstmöte och val av de poster som ska tillträdas nästa termin. Jag fick idag reda på att detta möte kan komma att splittas i två då de förra året höll på till två på natten innan de gav upp. Jag antar att man får ladda med kaffe så att man inte missar de poster man själv kandiderar till.

Slutligen, ett gott skratt förlänger livet. Min älskade mosters man hade vänligheten att förgylla min afton med ett forntida fotografi. Jag har ingen aning när det togs men innan höstterminen i tvåan är det fastställt på avsaknad av tandställning och långt hår. När man ser det kan man ana den tonårströtthet jag fortfarande känner av på mornarna och, kanske för att jag känner mig själv för väl, det fruktansvärda humör jag kan vara på när jag vaknar.Jag är tydligen inte alls, som en viss vän hade vänligheten att påpeka, så social och gullig på morgonen.

Det ser fruktansvärt  obekvämt ut...