Hej då

Många avsked den här sommaren.

Många hjältar som liksom inte kommer finnas mer. På det sättet. Jag varnar lite för det här inlägget för jag känner på förhand att det kommer bli sentimentalt och otroligt patetiskt, men det måste skrivas.

Harry Potter. Pojken som överlevde. 1997 kom den första boken som sedan lästes av en stor del av den svenska barnaskaran när den kom ut på svenska 99. Jag var åtta år. Han var elva. Det var min granne Sarah som först introducerade mig. Under åren, mirakulöst med lite hjälp från skrivkramp blev vi jämngamla. Jag minns när vi läste den andra boken under sista segelturen med både mamma och pappa. När vi gick på grund. Jag tror det var Harry som lärde mig det underbara med att kunna försvinna in i en annan värld.

I mellanstadiet. Jag blir nästan full i skratt. När jag och Linn, min dåvarande bästa vän, tävlade om vem som kunde läsa färdigt böcker i högst frekvens. Hur vi småtjivades och något tjafs slutade med att hon motiverade att hon minsann fortfarande hade "chans" att komma in på Howarts. Maskeraden där jag lät mamma färga håret rött med korttidsfärg. Bästa mamman som hon är sydde hon mig en rock av lakan som hon färgade, två gånger för att få rätt mörkt, mörkt svarta färg. 

Högstadiet när man började läsa böckerna på orginalspråket och en annan värld öppnades. Engelskan utvecklades. När femte boken kom. Och man satt i korridoren på rasterna. Halva klassen, okej man behöver nog ta hänsyn till att vi var den mobbade klassen, med näsan begravd i trolldryckslektioner, quidditch och magi. Halva klassen kanske var kanske att ta i, men vi var en skara tappra anhängare.

Älskade mormor som köpte mig tredje boken som ljudbok. Denna ljudbok som senare ersattes med bok fyra följde mig genom många nätter av insomningssvårigheter. Skratta om ni vill men böckerna som lästes av Krister Henriksson hjälpte mig somna från och till ända tills jag flyttade hemifrån. Det kändes kanske som en bra tid att sluta.

Nedräkningen till varje bok och senare filmerna, som trots många besvikelser gett historien liv lite längre. Skjutit upp adjöt lite till. Trots det var det en tomhet efter sista boken som slår den jag har nu.

Det kan vara på grund av pappas kommentar om att det passade bra med ett avslut. Jag som växt upp med Harry Potter. Nu är uppväxten slut. Det är dock som att säga hej då till en gammal vän och småleende full av minnen sitter jag med tårar i ögonen. Det hjälper inte hur patetisk man känner sig men det här är viktigt. Det känns lite som att säga hej då till sig själv också. Jag är tjugo nu, inte något litet barn längre. Barnasinnet sitter själklart där det sitter, det blir jag inte av med i första taget, men på något vis är jag närmare att föra det vidare till nästa generation. Jag antar att jag redan börjat med småsyskon och kusiner. Jag vet vad deras årliga present kommer att bli. Varför inte börja vid åtta?

Innan dess hinner jag väl läsa några själv, för gamla minnens skull.

ett tag kvar

Shit, long time no wrighting. Egentligen inte för att det inte hänt nåt. Det har kanske hänt för mycket. Sen jag skaffade mig min skrivbok får jag även utlopp för mitt ordbajsande när jag inte har datorn i närheten. Kanske var det som var felet. Nu, när jag väl skriver,  är jag så tom i huvudet att jag inte vet vart jag vill komma.

Vi passar småsyskonen jag och Klara. Det är full rulle från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Man kommer och tänka på en del saker. Typ som att ett bra kännetecken på att man eventuellt är redo för att skaffa barn måste vara när man faktiskt, utan minsta tveksamhet, överlämnar skålslickande efter bakning till den yngre bagaren i sällskapet. Inte i mitt fall alltså. Pajdeg dessutom som är så ypperligt god. Det var med en gnutta vardagssorg jag såg sked efter sked försvinna ner i min yngsta systers mun istället för min egen.

Nu ska vi äta paj och glass och sedan är det bedtime för de mindre martyrerna. För Saga blir det systersmys med vunna chips från Liseberg. (De i särklass dyraste chipsen jag någonsin köpt.)