Ett välkänt ordspråk men stämmer det i alla lägen? Hanselott frågade om jag ville gå med henne på shopingsprie på nova i jakt på den sammes höstgarderob och shopoholic som jag är tackade jag självklart ja, mot bättre vetande. Det blev några riktiga kap. Två framtida favoritplagg, tror jag, och Hanna fick sin önskade uppgradering (även om jag fick slita henne ifrån de identiska, till varandra och de hon redan har, svarta skjortorna). Turen blev rättfärdigad endast med ett löfte om att plugga vid hemkomsten.
Nu tror ni att jag inte gjort annat än att suttit framför Facebook och "dag"drömt sen jag kom hem, och ni tror delvis rätt, men jag räknade i alla fall ett tal. Ärligt talat är jag så trött att jag tror att jag när som helst kommer falla med pannan ner i tangentbordet. Därför får mitt dåliga samvete växa lite. Det stillas med hjälp av spotify och löften om morgondagen. Jag behöver nog skräpa mig lite. En gnutta. Jag har faktiskt i själva verket suget att ta tag i mitt liv. Är det tanken som räknas eller är jag en hemsk student och människa?
På något vis måste jag ändå tro på meningen i ordspråket. Det måste ju kommit någonstans ifrån, eller hur? Så med stillad oro och trötta ben tänkte jag nu sätta mig bekvämt i min korgstol och sticka. Nej det går ju inte jag har ju skjutit upp inläggandet av kläder i garderoben också. FML.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar