Caleth you cometh I

...and it's just how it is.

The Ark turnerar sin sista turné och det är, lite ledsen i hjärtat jag säger hej då till en epok. Själva epoken lämnade jag nog för några år sedan men det är inte förrän nu jag insett att den inte kommer tillbaka. Vid närmare efter tanke tror jag inte att jag vill att den ska återupplevas. Dock innehåller den ganska många musikminnen och man blir faktiskt ganska nostalgisk när "Clame for Fame, Clamour for Glamour" råkar skråla ut från högtalarna av mer eller mindre en slump. (Johan satte på radion vid precis rätt tillfälle och man fick ett helt halvt P3 Star hejdå-sägande!)

Det är bara en artist jag har fler musikminnen ifrån - läs så många att det är svårt att särskilja dem - och det är Håkan Hellström. Till skillnad från the Ark har denna vardagshjälte inte riktigt fallit ur spotifylistorna än, men icke desto mindre härstammar de från samma tid i mitt liv. Den tid när man inte missade en enda konsert. Så många räcken jag ståt och hoppat framför. Det är lite sorgligt att aldrig få uppleva det igen även om det inte hade varit detsamma.

Dock slår hjärtat ett extra slag när man hör en av sina favoriter och mest glammiga låtar och inser att det är rätt skönt att ha kommit till den åldern att man inser att man kan vara nostalgisk över något. Jag ser fram emot mycket mer hoppande, inte minst i sommar, och säger Ark - caleth you cometh I!