De vill ha tillbaks sin powerpointpesentation!
I extremt behov av nya högtalare. (Damn you dad som tidigt lärde mig skillnaden på bra ljud.) Till min studenbudgetts lycka är det inte så dyrt med hyfsat bra datrhögtalare, men seriöst, någon måste ju ta en titt på deras marknadsföring. Creatives högtalar-demo... Jag vet faktiskt inte om jag sa skratta eller gråta. Känner på något sätt att jag kanske inte riktigt är målgrupp för varan. De riktar sig nog till personer som fortfarande är kvar på 90-talet där allt med en "cool" musikslinga och en lyckad powerpointpresentation var high-tech. Mina häftiga högtalare har förvandlats till något skrattretande och troligtvis blir det mer efterforskning i högtalarfloran innan jag äntligen kan få höra ljud från båda hållen igen, med eller utan läkt öra.
http://se.creative.com/products/popup.asp?product=18732&nav=productDemo
torsdag 22 september 2011
tisdag 20 september 2011
Är det verkligen tanken som räknas?
Ett välkänt ordspråk men stämmer det i alla lägen? Hanselott frågade om jag ville gå med henne på shopingsprie på nova i jakt på den sammes höstgarderob och shopoholic som jag är tackade jag självklart ja, mot bättre vetande. Det blev några riktiga kap. Två framtida favoritplagg, tror jag, och Hanna fick sin önskade uppgradering (även om jag fick slita henne ifrån de identiska, till varandra och de hon redan har, svarta skjortorna). Turen blev rättfärdigad endast med ett löfte om att plugga vid hemkomsten.
Nu tror ni att jag inte gjort annat än att suttit framför Facebook och "dag"drömt sen jag kom hem, och ni tror delvis rätt, men jag räknade i alla fall ett tal. Ärligt talat är jag så trött att jag tror att jag när som helst kommer falla med pannan ner i tangentbordet. Därför får mitt dåliga samvete växa lite. Det stillas med hjälp av spotify och löften om morgondagen. Jag behöver nog skräpa mig lite. En gnutta. Jag har faktiskt i själva verket suget att ta tag i mitt liv. Är det tanken som räknas eller är jag en hemsk student och människa?
På något vis måste jag ändå tro på meningen i ordspråket. Det måste ju kommit någonstans ifrån, eller hur? Så med stillad oro och trötta ben tänkte jag nu sätta mig bekvämt i min korgstol och sticka. Nej det går ju inte jag har ju skjutit upp inläggandet av kläder i garderoben också. FML.
Nu tror ni att jag inte gjort annat än att suttit framför Facebook och "dag"drömt sen jag kom hem, och ni tror delvis rätt, men jag räknade i alla fall ett tal. Ärligt talat är jag så trött att jag tror att jag när som helst kommer falla med pannan ner i tangentbordet. Därför får mitt dåliga samvete växa lite. Det stillas med hjälp av spotify och löften om morgondagen. Jag behöver nog skräpa mig lite. En gnutta. Jag har faktiskt i själva verket suget att ta tag i mitt liv. Är det tanken som räknas eller är jag en hemsk student och människa?
På något vis måste jag ändå tro på meningen i ordspråket. Det måste ju kommit någonstans ifrån, eller hur? Så med stillad oro och trötta ben tänkte jag nu sätta mig bekvämt i min korgstol och sticka. Nej det går ju inte jag har ju skjutit upp inläggandet av kläder i garderoben också. FML.
måndag 19 september 2011
0-2
"Jag är en liten nolla, som valt att läsa kemi" - no more.
Nollegasquen är avklarad, supernollan överlämnad och nollningen därmed avslutat för i år. Som systra mi skulle sagt har månaden varit "lite crazy crazy" (detta uttryck bör uttalas med grov göteborska). Jag har hunnit med det mesta tycker jag.
Linnea var här i helgen. Tyvärr lyckades hon pricka in ett ytterst ynkligt tillfälle där jag mestadels låg utmattad på sängen eller soffan. Hon var inte heller helt imponerad över vår 3,5h långa, nattliga, städning av KC efter gasquen. Så nu har jag väl satt rejäla spår så att hon aldrig engagerar sig i studentlivet. Där räddade vi en oskyldig själ.
Kul har jag haft, men att få återgå till vardagen och plugga lite ska bli ganska skönt. Få lite ledig tid för mig själv, för det är ju inte alls så att jag i princip har bokat upp varje helg fram till december. Ooooops...
Nollegasquen är avklarad, supernollan överlämnad och nollningen därmed avslutat för i år. Som systra mi skulle sagt har månaden varit "lite crazy crazy" (detta uttryck bör uttalas med grov göteborska). Jag har hunnit med det mesta tycker jag.
- Två rejäla förkylningar var utav en slutade med öroninflammation och spräckt trumhinna lagom till gasquen.
- X antal vridna (eller förlorade) dygn.
- Några hysteriska anfall hemifrån byggt på en mobil med eget liv.
- Några hysteriska anfall härifrån.
- Några hemfärder i gryning, som tro mig inte alls är lika glamouröst som när det våras. Jag kan intyga att dygnet vridit på sig ganska rejält sen i juni.
Linnea var här i helgen. Tyvärr lyckades hon pricka in ett ytterst ynkligt tillfälle där jag mestadels låg utmattad på sängen eller soffan. Hon var inte heller helt imponerad över vår 3,5h långa, nattliga, städning av KC efter gasquen. Så nu har jag väl satt rejäla spår så att hon aldrig engagerar sig i studentlivet. Där räddade vi en oskyldig själ.
Kul har jag haft, men att få återgå till vardagen och plugga lite ska bli ganska skönt. Få lite ledig tid för mig själv, för det är ju inte alls så att jag i princip har bokat upp varje helg fram till december. Ooooops...
onsdag 7 september 2011
Her morning elegance
Morgonelegans, inget jag innehar idag och klockan är väl mer mitt på dagen. På en onsdag efter en på många sätt blöt tisdag. Jag borde väl räknat ut med lillfingret att ekvationen "sittning med M" inte slutar i första laget. Så jag fortsätter att vrida på dygnet tills det nästan gått ett helt varv och glad (i hatten) och nöjd somnar jag fyra efter att smstrackaserat x antal människor. Förlåt för det den som vaknade. Idén kändes märkligt nog rationell vid tillfället.
Jag har inte ens samvete nog att skylla min huvudvärk på vädret. Mycket lägligt ligger också de tio budorden, skrivna av de visa, mer erfarna (eller? det känns som om jag börjar komma ikapp) vännerna, och stirrar mig i ögonen på byrån. Jag har brutit mot alla tio tror jag. Särskilt nummer 3 "förtär ingen alkohol efter klockan passerat midnatt" och 7 "ni bör inmuntadiga stora mängder vatten innan sänggående". Så för att reparera gårdagens lindrigare misstag ska jag nu dricka en liter vatten och ta hand om sjuklingen fem trappor upp och sona lite för min dåliga karma.
Jag har inte ens samvete nog att skylla min huvudvärk på vädret. Mycket lägligt ligger också de tio budorden, skrivna av de visa, mer erfarna (eller? det känns som om jag börjar komma ikapp) vännerna, och stirrar mig i ögonen på byrån. Jag har brutit mot alla tio tror jag. Särskilt nummer 3 "förtär ingen alkohol efter klockan passerat midnatt" och 7 "ni bör inmuntadiga stora mängder vatten innan sänggående". Så för att reparera gårdagens lindrigare misstag ska jag nu dricka en liter vatten och ta hand om sjuklingen fem trappor upp och sona lite för min dåliga karma.
tisdag 30 augusti 2011
Under vädret
Jag ska inte klaga på mitt imunförsvar för det kan vara ett av de bästa, men jag har en svaghet. Denna svaghet är när jag börjar efter sommaren. Det slår liksom aldrig fel. På högskolan är det inte en bra tid att bli sjuk. Särskilt inte när man är engagerad upp över öronen. Nu är den roligaste tiden samtidigt som man ska komma igång med de ämnen man ska läsa. Vad händer?
Jag har idag hoppat övningarna för att bli frisk. Jag trodde faktiskt på grund av att jag inte ansträngt mig på hela dagen att jag mådde betydligt bättre. När jag, en halvtimmes bussfärd efter att jag lämnat rummet med denna känsla kommer fram till skolan kallsvettig med huvud- och mensvärk insåg jag att så nog inte riktigt var fallet.
En sån här dag vill man att resten ska gå som det ska. Att vädret följer ens minsta vink, det vill säga inte att det börjar spöregna varje gång man ska färdas någonstans. Som tur var med lite stress, först för att man inte komma iväg i tid och sedan för att snabbare ta sig in, lyckades jag undvika det mesta. Det har varit så fruktansvärt konstigt väder ända sen jag flyttade ner. Första veckan tropiskt och fuktigt, andra veckan svinkallt västkustväder med femminuterspauser med strålande sol. Man måste alltså hela tiden byta klädkod.
En annan sak som gärna får inträffa när man är sjuk och tvingar sig iväg på föreläsningar man inte får lov att missa är att salarna är ok. Inte som i genetikhuset i måndags där det var 50 grader varmt, bokstavligt det luktade till och med bastu, förutom på raden där jag placerade mig för att ha en gnutta chans att andas där det istället blåste in genom den öppna dörren. Inte heller som i E-huset idag där det tydligen är någon sorts timer på 150min som går igång om man inte öppnar dörrarna (eller var det stänger?). Denna timer sätter igång ett högfrekvent ljud. Högfrekventa ljud, plus mensvärk, plus huvudvärk, plus täppt näsa. Det behövs inte en matematiker för att räkna ut att min koncentration inte var en kontinuerlig funktion dessa två timmarna.
Lyckligtvis är jag hemma och kan nu titta ut på spöregnet, vilket är ganska mysigt. Ikväll blir det till att laga tomatsoppa med sjuklig mängd vitlök. Jag måste vara frisk imorgon. MÅSTE!
Jag har idag hoppat övningarna för att bli frisk. Jag trodde faktiskt på grund av att jag inte ansträngt mig på hela dagen att jag mådde betydligt bättre. När jag, en halvtimmes bussfärd efter att jag lämnat rummet med denna känsla kommer fram till skolan kallsvettig med huvud- och mensvärk insåg jag att så nog inte riktigt var fallet.
En sån här dag vill man att resten ska gå som det ska. Att vädret följer ens minsta vink, det vill säga inte att det börjar spöregna varje gång man ska färdas någonstans. Som tur var med lite stress, först för att man inte komma iväg i tid och sedan för att snabbare ta sig in, lyckades jag undvika det mesta. Det har varit så fruktansvärt konstigt väder ända sen jag flyttade ner. Första veckan tropiskt och fuktigt, andra veckan svinkallt västkustväder med femminuterspauser med strålande sol. Man måste alltså hela tiden byta klädkod.
En annan sak som gärna får inträffa när man är sjuk och tvingar sig iväg på föreläsningar man inte får lov att missa är att salarna är ok. Inte som i genetikhuset i måndags där det var 50 grader varmt, bokstavligt det luktade till och med bastu, förutom på raden där jag placerade mig för att ha en gnutta chans att andas där det istället blåste in genom den öppna dörren. Inte heller som i E-huset idag där det tydligen är någon sorts timer på 150min som går igång om man inte öppnar dörrarna (eller var det stänger?). Denna timer sätter igång ett högfrekvent ljud. Högfrekventa ljud, plus mensvärk, plus huvudvärk, plus täppt näsa. Det behövs inte en matematiker för att räkna ut att min koncentration inte var en kontinuerlig funktion dessa två timmarna.
Lyckligtvis är jag hemma och kan nu titta ut på spöregnet, vilket är ganska mysigt. Ikväll blir det till att laga tomatsoppa med sjuklig mängd vitlök. Jag måste vara frisk imorgon. MÅSTE!
söndag 17 juli 2011
Hej då
Många avsked den här sommaren.
Många hjältar som liksom inte kommer finnas mer. På det sättet. Jag varnar lite för det här inlägget för jag känner på förhand att det kommer bli sentimentalt och otroligt patetiskt, men det måste skrivas.
Harry Potter. Pojken som överlevde. 1997 kom den första boken som sedan lästes av en stor del av den svenska barnaskaran när den kom ut på svenska 99. Jag var åtta år. Han var elva. Det var min granne Sarah som först introducerade mig. Under åren, mirakulöst med lite hjälp från skrivkramp blev vi jämngamla. Jag minns när vi läste den andra boken under sista segelturen med både mamma och pappa. När vi gick på grund. Jag tror det var Harry som lärde mig det underbara med att kunna försvinna in i en annan värld.
I mellanstadiet. Jag blir nästan full i skratt. När jag och Linn, min dåvarande bästa vän, tävlade om vem som kunde läsa färdigt böcker i högst frekvens. Hur vi småtjivades och något tjafs slutade med att hon motiverade att hon minsann fortfarande hade "chans" att komma in på Howarts. Maskeraden där jag lät mamma färga håret rött med korttidsfärg. Bästa mamman som hon är sydde hon mig en rock av lakan som hon färgade, två gånger för att få rätt mörkt, mörkt svarta färg.
Högstadiet när man började läsa böckerna på orginalspråket och en annan värld öppnades. Engelskan utvecklades. När femte boken kom. Och man satt i korridoren på rasterna. Halva klassen, okej man behöver nog ta hänsyn till att vi var den mobbade klassen, med näsan begravd i trolldryckslektioner, quidditch och magi. Halva klassen kanske var kanske att ta i, men vi var en skara tappra anhängare.
Älskade mormor som köpte mig tredje boken som ljudbok. Denna ljudbok som senare ersattes med bok fyra följde mig genom många nätter av insomningssvårigheter. Skratta om ni vill men böckerna som lästes av Krister Henriksson hjälpte mig somna från och till ända tills jag flyttade hemifrån. Det kändes kanske som en bra tid att sluta.
Nedräkningen till varje bok och senare filmerna, som trots många besvikelser gett historien liv lite längre. Skjutit upp adjöt lite till. Trots det var det en tomhet efter sista boken som slår den jag har nu.
Det kan vara på grund av pappas kommentar om att det passade bra med ett avslut. Jag som växt upp med Harry Potter. Nu är uppväxten slut. Det är dock som att säga hej då till en gammal vän och småleende full av minnen sitter jag med tårar i ögonen. Det hjälper inte hur patetisk man känner sig men det här är viktigt. Det känns lite som att säga hej då till sig själv också. Jag är tjugo nu, inte något litet barn längre. Barnasinnet sitter själklart där det sitter, det blir jag inte av med i första taget, men på något vis är jag närmare att föra det vidare till nästa generation. Jag antar att jag redan börjat med småsyskon och kusiner. Jag vet vad deras årliga present kommer att bli. Varför inte börja vid åtta?
Innan dess hinner jag väl läsa några själv, för gamla minnens skull.
Många hjältar som liksom inte kommer finnas mer. På det sättet. Jag varnar lite för det här inlägget för jag känner på förhand att det kommer bli sentimentalt och otroligt patetiskt, men det måste skrivas.
Harry Potter. Pojken som överlevde. 1997 kom den första boken som sedan lästes av en stor del av den svenska barnaskaran när den kom ut på svenska 99. Jag var åtta år. Han var elva. Det var min granne Sarah som först introducerade mig. Under åren, mirakulöst med lite hjälp från skrivkramp blev vi jämngamla. Jag minns när vi läste den andra boken under sista segelturen med både mamma och pappa. När vi gick på grund. Jag tror det var Harry som lärde mig det underbara med att kunna försvinna in i en annan värld.
I mellanstadiet. Jag blir nästan full i skratt. När jag och Linn, min dåvarande bästa vän, tävlade om vem som kunde läsa färdigt böcker i högst frekvens. Hur vi småtjivades och något tjafs slutade med att hon motiverade att hon minsann fortfarande hade "chans" att komma in på Howarts. Maskeraden där jag lät mamma färga håret rött med korttidsfärg. Bästa mamman som hon är sydde hon mig en rock av lakan som hon färgade, två gånger för att få rätt mörkt, mörkt svarta färg.
Högstadiet när man började läsa böckerna på orginalspråket och en annan värld öppnades. Engelskan utvecklades. När femte boken kom. Och man satt i korridoren på rasterna. Halva klassen, okej man behöver nog ta hänsyn till att vi var den mobbade klassen, med näsan begravd i trolldryckslektioner, quidditch och magi. Halva klassen kanske var kanske att ta i, men vi var en skara tappra anhängare.
Älskade mormor som köpte mig tredje boken som ljudbok. Denna ljudbok som senare ersattes med bok fyra följde mig genom många nätter av insomningssvårigheter. Skratta om ni vill men böckerna som lästes av Krister Henriksson hjälpte mig somna från och till ända tills jag flyttade hemifrån. Det kändes kanske som en bra tid att sluta.
Nedräkningen till varje bok och senare filmerna, som trots många besvikelser gett historien liv lite längre. Skjutit upp adjöt lite till. Trots det var det en tomhet efter sista boken som slår den jag har nu.
Det kan vara på grund av pappas kommentar om att det passade bra med ett avslut. Jag som växt upp med Harry Potter. Nu är uppväxten slut. Det är dock som att säga hej då till en gammal vän och småleende full av minnen sitter jag med tårar i ögonen. Det hjälper inte hur patetisk man känner sig men det här är viktigt. Det känns lite som att säga hej då till sig själv också. Jag är tjugo nu, inte något litet barn längre. Barnasinnet sitter själklart där det sitter, det blir jag inte av med i första taget, men på något vis är jag närmare att föra det vidare till nästa generation. Jag antar att jag redan börjat med småsyskon och kusiner. Jag vet vad deras årliga present kommer att bli. Varför inte börja vid åtta?
Innan dess hinner jag väl läsa några själv, för gamla minnens skull.
torsdag 14 juli 2011
ett tag kvar
Shit, long time no wrighting. Egentligen inte för att det inte hänt nåt. Det har kanske hänt för mycket. Sen jag skaffade mig min skrivbok får jag även utlopp för mitt ordbajsande när jag inte har datorn i närheten. Kanske var det som var felet. Nu, när jag väl skriver, är jag så tom i huvudet att jag inte vet vart jag vill komma.
Vi passar småsyskonen jag och Klara. Det är full rulle från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Man kommer och tänka på en del saker. Typ som att ett bra kännetecken på att man eventuellt är redo för att skaffa barn måste vara när man faktiskt, utan minsta tveksamhet, överlämnar skålslickande efter bakning till den yngre bagaren i sällskapet. Inte i mitt fall alltså. Pajdeg dessutom som är så ypperligt god. Det var med en gnutta vardagssorg jag såg sked efter sked försvinna ner i min yngsta systers mun istället för min egen.
Nu ska vi äta paj och glass och sedan är det bedtime för de mindre martyrerna. För Saga blir det systersmys med vunna chips från Liseberg. (De i särklass dyraste chipsen jag någonsin köpt.)
Vi passar småsyskonen jag och Klara. Det är full rulle från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Man kommer och tänka på en del saker. Typ som att ett bra kännetecken på att man eventuellt är redo för att skaffa barn måste vara när man faktiskt, utan minsta tveksamhet, överlämnar skålslickande efter bakning till den yngre bagaren i sällskapet. Inte i mitt fall alltså. Pajdeg dessutom som är så ypperligt god. Det var med en gnutta vardagssorg jag såg sked efter sked försvinna ner i min yngsta systers mun istället för min egen.
Nu ska vi äta paj och glass och sedan är det bedtime för de mindre martyrerna. För Saga blir det systersmys med vunna chips från Liseberg. (De i särklass dyraste chipsen jag någonsin köpt.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)