Uppe med tuppen?

Jag har en fråga: 

Hur kan första bussen en söndagsmorgon vara en kvart sen?

Ett slag i magen för alla som pallrat sig upp med tuppen och ut i svinkylan för att ta sig från en plats till en annan en söndagsotta. Nej, ni som känner mig vet att jag inte pallrar mig upp i okristlig tid på en söndag, heller inte i denna morgon. Jag var på väg hem. 

Igår var vår första riktiga sittning där vi finansierade och styrde över alla plan och det var helt underbart. Så roligt. Temat är avslöjat och dansen är dansad med jubel bland publiken. Med två utomordentliga köksjobbare löste vi även maten medan vi var ute och fjantade oss på scen. Rösten tappades bot någonstans bland grytor och kastruller och vid tolv insåg man att "Nej, vi kommer inte här ifrån än på ganska många timmar". Trött var ett understatement, men sjukt kul hade vi i alla fall.

När vi väl var klara med disk och städning var klockan halv fem. En del gick upp till bastun för eftersexa medan vissa gick hem och då jag insåg att det bara var två timmar kvar till första bussen tyckte jag att det var mer lönt att sitta och snacka skit en stund. Det var något av en vårkänsla trots minus elva grader kallt att gå upp för backen i gryning. Bussfärden var riktigt mysig. Nu ska jag snart gå och lägga mig tror jag. 

Så här kul har man i köket! (Senare blir det lite mer att göra, särskilt om man är ute och tramsar...)

I know I'm lucky, but I just wanna go home

Ikväll ska jag åka hem. Det ska bli skönt, faktiskt. Jag börjar bli lite irriterd så som jag blir när något gnager mig och då brukar familjen vara ett bra bryt. Om inte annat längtar man lite tillbaka sen :P. Min syster har fyllt sjutton, och det fick mig att inse att jag snart är tjugo, med skräckblandad förtjusning bör tilläggas.Jag börjar bli gammal.

Vår!

Idag var det nästan vår! (Om man bortser från efterdyningar av den storm som höll mig vaken in på småtimmarna i rädsla för ett regn av glassplitter över ansiktet.) Solen sken och fåglarna kvittrade. Helt underbart när man trallade ner till bussen en timme senare än vanligt med en välbehövd mini-sovmorgon och det var ljust. Det är då man blir sugen på vårkläder. Och det är då man funderar på var man var den här tiden förra året. Och det är då man råkar slinka på tangenterna och gå in på Forever21's hemsida och klicka sig in på New Arrivals. BIG MISSTAKE! Genom att bara kolla på kampanjbilden för vårens kollektion fick jag ett ha-begär.

Det är helt enkelt jag, precis som förra året... Deras vinterkläder som de reade ut var inte alls min grej. Om någon åker till USA så får de jättegärna ta med sig lite pengar från mig och gå lös i den här affären. Det kan nästan inte bli fel. Var också säker på att hitta en Miss Matched-affär och shopa lite strumpor med. Typ för en 50 $ borde räcka. Varför kom jag på den briljanta idén att åka till New York förra året?! Kommer bli svårt att matcha det. Särskilt när det mesta är urvuxet på bredden =/

Vad hände här?!

Jag har precis insett att klockan bara är tjugo över åtta och det är drygt en och en halv timma kvar till läggdags. Jag har en väldans massa tid och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den. No, worries! Jag kan sticka upp den tiden lätt, men det var en sån skum känsla att faktiskt kunna sätta sig ner och inte göra någonting utan att få dåligt samvete över det. Jag borde ju ta den här tiden att städa dock =/. Se, så länge varade det...

42

Ångest, är ett ganska välanvänt ord. Ganska utslitet och lätt kastat över axeln för något som egentligen inte är så allvarligt. Jag använder det nog för ofta, men det kommer några gånger per halvår då jag faktiskt verkligen får ångest. Sällan över något som är verkligt allvarligt utan ofta över något vardagsval. Jag hatar vardagsval. Det spelar  ingen roll om det handlar om att välja te-sorter på ett café eller vad man ska orka släpa med sig i skolväskan. För det mesta bara tar jag en te-sort och så är det inte mer med det men frågan överraskar mig alltid.

När jag där emot börjar snurra in mig själv i en tankespiral som liknar en spagettirulle på en gaffel, blir jag lite lack på mig själv. Ett val som egentligen inte drabbar någon annan än mig själv. Något jag borde tycka är kul blir uppförstorat till Mont Blanc som jag måste klättra över. Då får jag först ångest över att behöva välja mellan två saker som skulle bli bra oavsett. Sen får jag ångest för att jag har valt, varefter jag får ångest och blir skrämd över att jag får ångest. Ibland undrar jag lite hur min hjärna är funtad. Det skulle behövas en superdator á la djupa tanken (datorn i liftarens guide till galaxen) för att räkna ut frågan om livet, Amandas hjärna och allting.

Point of no return

Vi har en bra föreläsare i organkemi. Jag har hittills bara somnat på en föreläsning, och det var när vi hade en stand in. Precis, jag somnade inte ens på den som var igår morse fastän det kändes som om jag dygnat i en vecka. Tanken i början var då den att det kanske ändå skulle gå att motivera sig lite mer till att plugga på detta dryga ämne då man helst vill göra det när läraren är inspirerande. My ass! Likt förbannat är det som att skickas tillbaka till trean igen.(Jag tyckte organkemin var pest och pina.)

Nu sitter jag här, halvt i pyjamas på sängkanten. Facebook är kollad tre gånger, jag har sett morgondagens Sherlock-avsnitt som jag inte hinner se imorgon, jag har stickat större delen av morgonen och börjar bli klar med första delen av näst i raden av presenter (varför fyller alla år på våren?!). Trotts stressen av dugga på torsdag som jag vet är bra att sätta så man slipper tenta sitter jag ändå och funderar på om det finns något annat att göra som är roligare. Duggorna blir dessutom svårare så de första är bra att plock poäng på.

Förutom att sticka funderar jag på följande sysselsättningar:
- Städa mitt rum (Det känns som att under min konstanta frånvaro denna veckan har jävulen i egen hög person bestämt sig för att dekorera om mitt rum till helvettet på jorden.)
- Räkna matte (Jag har en övning jag måste göra. Känns mycket mer lockande att sitta med den än att plugga på trivialnamn.)
- Kemiteknik (När jag faktiskt ens börjar fundera i banorna att jag kanske skulle plugga på de frivilliga kemiteknikinlämningarna, ämnet i fråga är pissvårt, när jag har den här tornar upp sig som ett mörkt moln på himlen ger mig ont i magen.)

Nu har jag dock nått botten. Jag får liksom sparka upp mig ur sängen och gå ner och sätta mig med min överstrykningspenna hur tråkigt det än är, hur stökigt mitt rum än är, hur mycket jag än skulle behöva osa. till krischan-balen eller packa till skiftet imorgon. Nu är det dags att ta tag i mina studier. Halva läsperioden kvar nu. Håll huvudet över vattnet, se fram emot allt roligt och ta en dag i taget. Det är mitt mål i februari.

Mellan ett och noll

Igår höll sexmästeriet sin första sittning. Det är en blandning av utmattning, glädje och ångest som följer mig idag. Mest glädje och trötthet faktiskt. Ångesten kommer från att jag kommit lite efter med läsningen. Inget som inte går att reparera på de här två dagarna, men lite segt att ta tag i. Dock ska jag och Viktor plugga järnet imorgon.

Gårdagen var helt underbar. Det är så fruktansvärt roligt att jobba. Att man dessutom när man spenderat 14h i skolan börjar bli så trött att man nästan känner sig full utan att druckit en droppe alkohol är ju ganska kul. Det har nog inte hänt sen högstadiet. Jag tror dock att våra torsdagssittningar är historia redan efter första gången. Med matlagning hela kvällen i onsdags och eftersläpp som slutade (tidigt) vid tolv är man lite sliten. Bättre att ta det på helgen.

Kvällen startades med lounge - vilken ni kan hitta listan till här. Ska nog försöka uppdatera den med jämna mellanrum. Man vet ju aldrig när det behövs en sådan lista. Om inte annat är det perfekt pluggmusik. Kvällen avslutades med städning och ett varmt hopp runt hjärtat att jag faktiskt trotts allt skulle hinna med sista bussen hem. Under en kvart åkte det här hoppet hiss mellan iskallt vid botten av fötterna till ännu varmare lättnad.

När jag steg utanför dörren till TR var jag nämligen nära på att få en grav svanskotsfraktur av att halka som i en seriestripp. Inte nog med att jag tog för givet att bussen där med inte skulle gå, min mobil var dessutom urladdad. Som tur var hade jag back up-planen att jag skulle vänta tio minuter på bussen för att sedan gå tillbaka till KC och ladda min mobil och ringa en taxi. (När jag väl fått upp vittringen på att sova hemma i min egen säng så släppte jag inte taget lätt.) Detta behövdes dock inte för trots ishalkan kom bussen på utsatt tid, vilket inte har hänt på hela veckan - ironiskt.

Nu ser jag dock ordentligt fram emot Temafesten den 19:e. Då får vi äntligen avslöja vår stora hemlighet!