Jubelidiot

Jag är en jubelidiot
Det är ju nästan inte klokt
Jag blandar allt ihop ihop
Jag är en jubelidiot

Det finns en låt på en barnskiva, Till alla barn, som passar ganska bra in på mig i ganska många avseenden. Den handlar om att han glömmer nycklar i bilen när han låser och tappar biljetten när han sträcker ut den genom fönstret på tåget. Typiska grejer som jag, med smärre modifikationer har varit med om. Mer eller mindre nyligen.

Jag lyckades ju till exempel missa bussen hem till Göteborg i julas för att jag bokat fel datum. Det var också andra gången jag missade tåg eller buss på samma termin. Båda gångerna för att jag på något sätt glömt vilken tidpunkt avresan verkligen förtog sig.

Nu har jag också lyckats förlägga både förråds och cykelnycklarna i min 21kvm stora lägenhet. De har rent ut sagt gått upp i rök och eftersom jag läser materiallära nu och metaller inte gör så i rumstemperatur verkar det mer rimligt att de fått ben.

Det är inte heller här första gången nycklar försvinner i min närhet. På gymnasiet var det så frekvent som dagligen ett tag. Senast förra våren glömde jag ta ur nycklarna ur förrådslåset. Så när jag ringde bovärden för att klippa upp skåpet så hängde de där och dinglade som om inget hänt på de två veckor sedan jag var där nere.

Senaste grejen drabbar dessutom någon annan. Att försöka minska förvirring genom att skriva fel nytt telefonnummer på facebook var minst sagt en björntjänst. Detta har skapat en hel del irritation hos Stefan Bohman. Stackarn hade tydligen svarat ganska surt på senaste smset - som var väldigt harmlöst och snällt. Särskilt om man jämför de han fick av Ludvig om sexet (sexmästeriet - festkommittén för de som inte pratar studentiska).

Herr Bohman, om du mot all förmodan läser det här ber jag högaktningsfullt om din fulla förlåtelse för den här 1,5 veckor långa telefonterror du blivit utsatt för. Även om det inte var min avsikt och jag trodde att jag upplöst förvirringen redan är jag glad att det är jag som har ditt nummer och inte tvärt om.