Hej då

Många avsked den här sommaren.

Många hjältar som liksom inte kommer finnas mer. På det sättet. Jag varnar lite för det här inlägget för jag känner på förhand att det kommer bli sentimentalt och otroligt patetiskt, men det måste skrivas.

Harry Potter. Pojken som överlevde. 1997 kom den första boken som sedan lästes av en stor del av den svenska barnaskaran när den kom ut på svenska 99. Jag var åtta år. Han var elva. Det var min granne Sarah som först introducerade mig. Under åren, mirakulöst med lite hjälp från skrivkramp blev vi jämngamla. Jag minns när vi läste den andra boken under sista segelturen med både mamma och pappa. När vi gick på grund. Jag tror det var Harry som lärde mig det underbara med att kunna försvinna in i en annan värld.

I mellanstadiet. Jag blir nästan full i skratt. När jag och Linn, min dåvarande bästa vän, tävlade om vem som kunde läsa färdigt böcker i högst frekvens. Hur vi småtjivades och något tjafs slutade med att hon motiverade att hon minsann fortfarande hade "chans" att komma in på Howarts. Maskeraden där jag lät mamma färga håret rött med korttidsfärg. Bästa mamman som hon är sydde hon mig en rock av lakan som hon färgade, två gånger för att få rätt mörkt, mörkt svarta färg. 

Högstadiet när man började läsa böckerna på orginalspråket och en annan värld öppnades. Engelskan utvecklades. När femte boken kom. Och man satt i korridoren på rasterna. Halva klassen, okej man behöver nog ta hänsyn till att vi var den mobbade klassen, med näsan begravd i trolldryckslektioner, quidditch och magi. Halva klassen kanske var kanske att ta i, men vi var en skara tappra anhängare.

Älskade mormor som köpte mig tredje boken som ljudbok. Denna ljudbok som senare ersattes med bok fyra följde mig genom många nätter av insomningssvårigheter. Skratta om ni vill men böckerna som lästes av Krister Henriksson hjälpte mig somna från och till ända tills jag flyttade hemifrån. Det kändes kanske som en bra tid att sluta.

Nedräkningen till varje bok och senare filmerna, som trots många besvikelser gett historien liv lite längre. Skjutit upp adjöt lite till. Trots det var det en tomhet efter sista boken som slår den jag har nu.

Det kan vara på grund av pappas kommentar om att det passade bra med ett avslut. Jag som växt upp med Harry Potter. Nu är uppväxten slut. Det är dock som att säga hej då till en gammal vän och småleende full av minnen sitter jag med tårar i ögonen. Det hjälper inte hur patetisk man känner sig men det här är viktigt. Det känns lite som att säga hej då till sig själv också. Jag är tjugo nu, inte något litet barn längre. Barnasinnet sitter själklart där det sitter, det blir jag inte av med i första taget, men på något vis är jag närmare att föra det vidare till nästa generation. Jag antar att jag redan börjat med småsyskon och kusiner. Jag vet vad deras årliga present kommer att bli. Varför inte börja vid åtta?

Innan dess hinner jag väl läsa några själv, för gamla minnens skull.

ett tag kvar

Shit, long time no wrighting. Egentligen inte för att det inte hänt nåt. Det har kanske hänt för mycket. Sen jag skaffade mig min skrivbok får jag även utlopp för mitt ordbajsande när jag inte har datorn i närheten. Kanske var det som var felet. Nu, när jag väl skriver,  är jag så tom i huvudet att jag inte vet vart jag vill komma.

Vi passar småsyskonen jag och Klara. Det är full rulle från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Man kommer och tänka på en del saker. Typ som att ett bra kännetecken på att man eventuellt är redo för att skaffa barn måste vara när man faktiskt, utan minsta tveksamhet, överlämnar skålslickande efter bakning till den yngre bagaren i sällskapet. Inte i mitt fall alltså. Pajdeg dessutom som är så ypperligt god. Det var med en gnutta vardagssorg jag såg sked efter sked försvinna ner i min yngsta systers mun istället för min egen.

Nu ska vi äta paj och glass och sedan är det bedtime för de mindre martyrerna. För Saga blir det systersmys med vunna chips från Liseberg. (De i särklass dyraste chipsen jag någonsin köpt.)

yla med vargarna

Hmm konstigt, jag var jättesugen på att skriva förut. Nu är jag det inte alls. Känner dock att jag har ett ansvar att skriva upp en minnesnotering om gårdagens äventyr. The action var verkligen i slottskogen. Where the actions is slog ner som en blixt på mitt konto dagen innan och solen strålade så det stod härliga till. Nog faktiskt det värsta inpulsköp jag någonsin gjort, särskilt utan att ångra mig efteråt. Det var varmt, folk var glada och det var fest.

Ritkigt skön kväll med höjdpunkter som The Ark's sista turné, Paolo Nutini och COLDPLAY! Mitt i publikhavet av 25 000 personer på den sista spelningen. Såg inte ett jota men det kändes som om man fick sjunga av sig alla rester av skolångest och måsten. Nu är det äntligen sommar!

The sisterhood of the traveling pants

Jag har hittat ett par magiska jeans! Imorse slog byxkrisen till med spöregn utanför fönstret och intet par rena jeans i sikte. Vad gör man, jo man kommer på att ens syster lånar mammas jeans till sitt städjobb på komunen och tänker: AHA! Alla som träffat både min mor och min syster vet att vi tre inte har samma kroppstyp, men tro det eller ej jag hittade ett par jeans. Lagom baggy, tydligen väldigt baggy på systra mi, och som satt skitsnyggt. Mamma, lite lagom skeptisk till hela den magiska delen, hävdade att hon inte använt byxorna på ett tag. Jag tycker ändå att det är ett under. Det är nog dags att gå igenom mammas jeanshög!

på pärlor kunde man kanske bli rik...

...om man hade en egen pärlfabrik. Inspirationen flödar! jag har hamnat i ett slags produktionsbegär och kan inte stoppa. Jag kan snart bada i söta små stickmarkörer. Undrar vad jag ska göra med alla men som alla vet: ombyte förnöjer!

Här är lite smakprov på min kreativa rusch!

Till vänster ser man mina cenitlerafigurer! Det är nyckelpigor de som hänger längst till vänster men ringarna ville tydligen inte samarbeta. WIIIE! Det här är superkul. Jag måste fortsätta. 

Ciao! 

Sociala klubben

Idag har jag haft mycket kvalitetstid. Jag har fått:

• En lunch-dejt med min mor.
• en lång visit bland Panduros REA! Inte allt för skonsamt för min plånbok men mitt pysselego blev mäkta nöjd.
• Jag fick laga mat, vilket jag har saknat lite för det är som meditation. 
• Jag fick pyssla lit emed min kära syster som var helt lyrisk över att göra "en rulle" som skulle bli nyckelpigspärlor. 
• OCH jag fick pyssla själv och gjorde klart dessa pärlor samt några jordgubbar att använda som stickmarkörer. 

Nu sitter jag och pappa som två socialt handikappade med Johan Falk igång och var sin elektronikpryl i knäet. Då jag lade beslag på datorn så fick han läsa mailen på mobilen. To bad...

Tjollahopp!

Inspirationen flödar, eller nått...

GAHHH! Min inspiration börjar komma tillbaka! Tänk vad lite ikappläsning av kreativa bloggar kan göra för ens urtorkade vattenhål av inspiration. Det enda jag lite stör mig på nu och som tränger undan mina formidabla formuleringar är gatuarbetarna som trotsar ledigheten och börjar jobba utanför mitt fönster klockan åtta en söndagkväll. What's up with that?! Fönstret måste stängas, det med basta.

Jag har lite svårt med människor som inte känner att de har bättre saker att ägna sig åt än att jobba den dagen alla ser som ledig. Som varit ledig dag ända sedan Jesus hävdade att det fanns en gud som krävde att alla människor skulle vila på samma dag och att samhället då skulle stå stilla. Tur är väl det att vi kommit bort lite från den vidskepelsen så att världen rullar lite framåt. Men klockan halv nio en söndagkväll? Någon motta får det faktiskt vara.

Jo, inspirationen!! Jag har äntligen insett vad jag vill sysselsätta mig med några dagar framöver. Detta tack vare Clara som stickat dessa fina vantarna:

Mönstret hittar man här. Bilden är Claras men ska försöka färdigställa ett par och posta själv. En annan av bloggarna jag läser, Okej Då, har pysslat med fina stickmarkörer. Jag har äntligen, efter lite googlande fattat hur dessa underbara skapelser ska användas och känner mig faktiskt lite dum för att jag inte kommit på det tidigare. Jag menar teknolog och allt. Nu ska jag dock göra mina egna! Det är dessutom en perfekt minipresent till folk som stickar eller kan tvingas börja! cenitlera skall införskaffas imorgon tillsammans med små ringar. Pärlorhar jag så det räcker och blir över.

Ett annat område där inspirationen sedan länge avdunstat är fotot. Jag har varken haft tid eller ork men nu är jag så inspirerad att jag tror jag spricker! Midsommar snart och med fyra prinsessor vid samma midsommarstång kommer jag nog bli mer än fullproppad med fina kort. Jag ska försöka börja fota analogt också. Det är jag riktigt sugen på. Det är lite mer spänning i vardagen när man inte vet hur det kommer bli.

För att spä på den där retrokänslan jag arbetade upp under dagen-då-jag-inte-gjort-ett-skit så började jag gå tillbaka i tiden. I brist på serier att följa, då Glee, doctor Who och vampire diaries (den sista endast för att det är lite extra blod i tillvaron när true blood inte sänds) tagit sommaruppehåll, såg jag till att färdas bakåt i tiden till 1963. Det var då resorna med the doctor startade och varför inte bilda sig lite till i nördkulturen och se de första, svartvita avsnitten av denna rymdhjälte?

Det är skönt att känna att tillvaron går att fylla igen. Det gör det enklare att välja att inte göra någonting.