Under vädret

Jag ska inte klaga på mitt imunförsvar för det kan vara ett av de bästa, men jag har en svaghet. Denna svaghet är när jag börjar efter sommaren. Det slår liksom aldrig fel. På högskolan är det inte en bra tid att bli sjuk. Särskilt inte när man är engagerad upp över öronen. Nu är den roligaste tiden samtidigt som man ska komma igång med de ämnen man ska läsa. Vad händer?

Jag har idag hoppat övningarna för att bli frisk. Jag trodde faktiskt på grund av att jag inte ansträngt mig på hela dagen att jag mådde betydligt bättre. När jag, en halvtimmes bussfärd efter att jag lämnat rummet med denna känsla kommer fram till skolan kallsvettig med huvud- och mensvärk insåg jag att så nog inte riktigt var fallet.

En sån här dag vill man att resten ska gå som det ska. Att vädret följer ens minsta vink, det vill säga inte att det börjar spöregna varje gång man ska färdas någonstans. Som tur var med lite stress, först för att man inte komma iväg i tid och sedan för att snabbare ta sig in, lyckades jag undvika det mesta. Det har varit så fruktansvärt konstigt väder ända sen jag flyttade ner. Första veckan tropiskt och fuktigt, andra veckan svinkallt västkustväder med femminuterspauser med strålande sol. Man måste alltså hela tiden byta klädkod. 

En annan sak som gärna får inträffa när man är sjuk och tvingar sig iväg på föreläsningar man inte får lov att missa är att salarna är ok. Inte som i genetikhuset i måndags där det var 50 grader varmt, bokstavligt det luktade till och med bastu, förutom på raden där jag placerade mig för att ha en gnutta chans att andas där det istället blåste in genom den öppna dörren. Inte heller som i E-huset idag där det tydligen är någon sorts timer på 150min som går igång om man inte öppnar dörrarna (eller var det stänger?). Denna timer sätter igång ett högfrekvent ljud. Högfrekventa ljud, plus mensvärk, plus huvudvärk, plus täppt näsa. Det behövs inte en matematiker för att räkna ut att min koncentration inte var en kontinuerlig funktion dessa två timmarna.

Lyckligtvis är jag hemma och kan nu titta ut på spöregnet, vilket är ganska mysigt. Ikväll blir det till att laga tomatsoppa med sjuklig mängd vitlök. Jag måste vara frisk imorgon. MÅSTE!

Hej då

Många avsked den här sommaren.

Många hjältar som liksom inte kommer finnas mer. På det sättet. Jag varnar lite för det här inlägget för jag känner på förhand att det kommer bli sentimentalt och otroligt patetiskt, men det måste skrivas.

Harry Potter. Pojken som överlevde. 1997 kom den första boken som sedan lästes av en stor del av den svenska barnaskaran när den kom ut på svenska 99. Jag var åtta år. Han var elva. Det var min granne Sarah som först introducerade mig. Under åren, mirakulöst med lite hjälp från skrivkramp blev vi jämngamla. Jag minns när vi läste den andra boken under sista segelturen med både mamma och pappa. När vi gick på grund. Jag tror det var Harry som lärde mig det underbara med att kunna försvinna in i en annan värld.

I mellanstadiet. Jag blir nästan full i skratt. När jag och Linn, min dåvarande bästa vän, tävlade om vem som kunde läsa färdigt böcker i högst frekvens. Hur vi småtjivades och något tjafs slutade med att hon motiverade att hon minsann fortfarande hade "chans" att komma in på Howarts. Maskeraden där jag lät mamma färga håret rött med korttidsfärg. Bästa mamman som hon är sydde hon mig en rock av lakan som hon färgade, två gånger för att få rätt mörkt, mörkt svarta färg. 

Högstadiet när man började läsa böckerna på orginalspråket och en annan värld öppnades. Engelskan utvecklades. När femte boken kom. Och man satt i korridoren på rasterna. Halva klassen, okej man behöver nog ta hänsyn till att vi var den mobbade klassen, med näsan begravd i trolldryckslektioner, quidditch och magi. Halva klassen kanske var kanske att ta i, men vi var en skara tappra anhängare.

Älskade mormor som köpte mig tredje boken som ljudbok. Denna ljudbok som senare ersattes med bok fyra följde mig genom många nätter av insomningssvårigheter. Skratta om ni vill men böckerna som lästes av Krister Henriksson hjälpte mig somna från och till ända tills jag flyttade hemifrån. Det kändes kanske som en bra tid att sluta.

Nedräkningen till varje bok och senare filmerna, som trots många besvikelser gett historien liv lite längre. Skjutit upp adjöt lite till. Trots det var det en tomhet efter sista boken som slår den jag har nu.

Det kan vara på grund av pappas kommentar om att det passade bra med ett avslut. Jag som växt upp med Harry Potter. Nu är uppväxten slut. Det är dock som att säga hej då till en gammal vän och småleende full av minnen sitter jag med tårar i ögonen. Det hjälper inte hur patetisk man känner sig men det här är viktigt. Det känns lite som att säga hej då till sig själv också. Jag är tjugo nu, inte något litet barn längre. Barnasinnet sitter själklart där det sitter, det blir jag inte av med i första taget, men på något vis är jag närmare att föra det vidare till nästa generation. Jag antar att jag redan börjat med småsyskon och kusiner. Jag vet vad deras årliga present kommer att bli. Varför inte börja vid åtta?

Innan dess hinner jag väl läsa några själv, för gamla minnens skull.

ett tag kvar

Shit, long time no wrighting. Egentligen inte för att det inte hänt nåt. Det har kanske hänt för mycket. Sen jag skaffade mig min skrivbok får jag även utlopp för mitt ordbajsande när jag inte har datorn i närheten. Kanske var det som var felet. Nu, när jag väl skriver,  är jag så tom i huvudet att jag inte vet vart jag vill komma.

Vi passar småsyskonen jag och Klara. Det är full rulle från 7 på morgonen till 7 på kvällen. Man kommer och tänka på en del saker. Typ som att ett bra kännetecken på att man eventuellt är redo för att skaffa barn måste vara när man faktiskt, utan minsta tveksamhet, överlämnar skålslickande efter bakning till den yngre bagaren i sällskapet. Inte i mitt fall alltså. Pajdeg dessutom som är så ypperligt god. Det var med en gnutta vardagssorg jag såg sked efter sked försvinna ner i min yngsta systers mun istället för min egen.

Nu ska vi äta paj och glass och sedan är det bedtime för de mindre martyrerna. För Saga blir det systersmys med vunna chips från Liseberg. (De i särklass dyraste chipsen jag någonsin köpt.)

yla med vargarna

Hmm konstigt, jag var jättesugen på att skriva förut. Nu är jag det inte alls. Känner dock att jag har ett ansvar att skriva upp en minnesnotering om gårdagens äventyr. The action var verkligen i slottskogen. Where the actions is slog ner som en blixt på mitt konto dagen innan och solen strålade så det stod härliga till. Nog faktiskt det värsta inpulsköp jag någonsin gjort, särskilt utan att ångra mig efteråt. Det var varmt, folk var glada och det var fest.

Ritkigt skön kväll med höjdpunkter som The Ark's sista turné, Paolo Nutini och COLDPLAY! Mitt i publikhavet av 25 000 personer på den sista spelningen. Såg inte ett jota men det kändes som om man fick sjunga av sig alla rester av skolångest och måsten. Nu är det äntligen sommar!

The sisterhood of the traveling pants

Jag har hittat ett par magiska jeans! Imorse slog byxkrisen till med spöregn utanför fönstret och intet par rena jeans i sikte. Vad gör man, jo man kommer på att ens syster lånar mammas jeans till sitt städjobb på komunen och tänker: AHA! Alla som träffat både min mor och min syster vet att vi tre inte har samma kroppstyp, men tro det eller ej jag hittade ett par jeans. Lagom baggy, tydligen väldigt baggy på systra mi, och som satt skitsnyggt. Mamma, lite lagom skeptisk till hela den magiska delen, hävdade att hon inte använt byxorna på ett tag. Jag tycker ändå att det är ett under. Det är nog dags att gå igenom mammas jeanshög!

på pärlor kunde man kanske bli rik...

...om man hade en egen pärlfabrik. Inspirationen flödar! jag har hamnat i ett slags produktionsbegär och kan inte stoppa. Jag kan snart bada i söta små stickmarkörer. Undrar vad jag ska göra med alla men som alla vet: ombyte förnöjer!

Här är lite smakprov på min kreativa rusch!

Till vänster ser man mina cenitlerafigurer! Det är nyckelpigor de som hänger längst till vänster men ringarna ville tydligen inte samarbeta. WIIIE! Det här är superkul. Jag måste fortsätta. 

Ciao! 

Sociala klubben

Idag har jag haft mycket kvalitetstid. Jag har fått:

• En lunch-dejt med min mor.
• en lång visit bland Panduros REA! Inte allt för skonsamt för min plånbok men mitt pysselego blev mäkta nöjd.
• Jag fick laga mat, vilket jag har saknat lite för det är som meditation. 
• Jag fick pyssla lit emed min kära syster som var helt lyrisk över att göra "en rulle" som skulle bli nyckelpigspärlor. 
• OCH jag fick pyssla själv och gjorde klart dessa pärlor samt några jordgubbar att använda som stickmarkörer. 

Nu sitter jag och pappa som två socialt handikappade med Johan Falk igång och var sin elektronikpryl i knäet. Då jag lade beslag på datorn så fick han läsa mailen på mobilen. To bad...

Tjollahopp!