Idag har folk klappat mig på huvudet. Jag hatar när folk klappar mig på huvudet. Det är bland det värsta jag vet. Inte så där när nån drar fingrarna genom håret och kliar för det är bland det skönaste jag vet, utan sådär liksom klappar lite lätt eller gör någon slags blinkalillastjärna-rörelse i hårbotten tills man ser ut så här:
Det är inte lätt att i ena stunden känna sig som fem, på grund av alla huvudklappningar, och sedan tänka tanken. "Undra om jag hinner sticka nått idag?" Och sedan ta bussen ner till stan för att reklamera sin kappa och gå till apoteket och sådana där viktiga, vuxna saker saker. Jag fick återlämnat min trasiga kappa med pengarna tillbaka och det första jag tänker är inte att ett ska bli kul att få köpa en ny jacka utan: "Oj, vad ska jag nu ha på mig när det blir kallt?"
Jag tror min hjärna slits i tu av alla mixade känslor snart. Jag tycker dock att det ska bli kul att få köpa en ny jacka och det är väl huvudsaken. För att toppa min granny-känsla gick jag och tröstköpte mig ett stickmagasin för att motivera mig själv att läsa Gunnar Sparr när jag kom hem. Gissa själva hur bra det gick. Ledtråd: Jag har hunnit sticka ganska mycket strumpor.
Det är väl dags nu antar jag. Jag har två timmar på mig tills Sebastian ska kolla på tv i mitt rum. En perfekt deadline och en utmärkt anledning att sluta sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar