helt knappt

Två dagar har jag haft massor att skriva om. Två dagar har jag haft fullt upp. Två dagar har jag känt att jag vill ha ett eget litet kryp in någon stans där man inte hittar mig i första taget. Det enda jag ber om är en läslampa och mycket ljudisolering. Det är ovant att leva i en småbarnsfamilj och lika mycket som det är mysigt är det ganska jobbigt, men nu till de saker jag velat skriva.

I kronologisk ordning:

Igår var jag på Bob hund. Med ganska höga förhoppningar sen Götaplatsen 2009 (oj vad tiden går fort). Jag vet inte om det var för att jag under de knappa två åren slarvat med att lyssna in mig på den geniala musiken eller för att jag varit på pisshumör ett tag? Om det berodde på vädret eller att jag börjar bli gammal med inställningen det var bättre förr redan vid tjugo års ålder (hujeda mig)? Eller en kombination av de tre förstnämnda för det var verkligen inte det bästa jag sett. Iväg kom jag i alla fall med ett tygmärke att sätta på min overall.

Lite besviken började jag min färd hemåt. Det tog en timma. Konstiga omdragningar i trafiken och vändningar på Linneplatsen. Det läskiga var att jag inte över huvud taget lade märke till den nymodiga vägen förrän jag insåg att jag var på väg att åka förbi min mosters gamla lägenhet på Brunnsgatan. Det är läskigt när man känner sig som en turist och helt borttappad i sin egen hemstad.

Innan detta (så mycket för kronologi) för att samla lite vuxenpoäng deltog jag, på jobbet, i mitt första video-möte. Något av den jobbigaste situationen jag varit med om. Fruktansvärt att se sig själv till höger om den stora bilden på människor som tydligen satt i stockholm och inse att den bilden är omvänd där. Satt helt och tänkte på hur jag skulle undvika att klia mig på konstiga ställen. Näsan till exempel. Varför börjar det alltid klia på näsan när man inte kan klia?

Noga hade jag varit att stänga av ljudet på mobiltelefonen också. Dock glömde jag att jag ställt alarm på när det var dags att byta vatten i ultraljudsbadet. När mobilen ringde tittade jag lite förvånad över att någon glömt stänga av ljudet på sin mobiltelefon. Det tog ett tag att inse att det var i min ficka det pep. Pinsamt. Lyckligtvis var det innan den nya enhetschefen, bokstavligen, kom in i bilden.

Dag 2:
Jag har varit lite nere och allmänt sur och tråkig några dagar. Jag trodde lite livemusik skulle råda bot på det,  men icke. Idag fick jag ett tillfälle att utöva en ny exorcism mot mitt dåliga humör. Dåligt med koftor hos pappa blev en tillräckligt bra anledning för att bryta köpstoppet inför Prag. (Som jag ska till om tre veckor!!) Jag tycker dock att jag var duktig som var inne och kollade både på monki och på weekday (där det dessutom var rea) utan att köpa något förrän på H&M-rean. Två lite tjockare tröjor blir bra att ha på det kalla labbet.

Inte blev jag så mycket gladare men det fördrev några timmar hemifrån med egentid. Jag längtar lite tills småbarnen blir lite större. Egentid gör att man kan tänka lite. Och när man tänker blir man konstigt nog ganska uppmärksam på vissa detlajer. Typ som vad folk har på mig. Idag var det två outfits som verkligen fick mig att fnissa till lite för mig själv.

Den första bars av en medelålders man. Iklädd neongula joggingskor, löpartights och vit seglarjacka som, med de tightsen, såg ut att vara två storlekar förbi. Han såg ut lite som en borttappad dykare. ruskigt komisk gick han, hurtigt studsande, gatan fram. Den andra associationen var en tjej som tyckte att getingar var på modet. Med tights som skar in lite för mycket kändes det som om hon fick till outfiten perfekt. Bara gadden som saknades. Tråkigt nog var detta tredje försök till uppmuntran inte heller lyckat nog för en längre period.  

Jag var även inne och gluttade på Designtorget. Intresset låg i ett par örhängen med ugglor som jag funderade på att kanske unna mig när lönen kom. Jag råkade dock komma ut med en knapp. Den låg i en skål och kostade 20 kr. Det var den första knappen jag plockad upp helt randome och budskapet skrek: "Köp mig!" På knappen stod det: "Otur är mitt namn". Hur träffande detta än var (och det kommer bli snyggt som bara den på min overall) fick det inte heller upp mitt humör. Så nu har jag barikaderat mig här vid datorn och tänker sitta här ett tag. Vilket är en av anledningarna till detta mastodontinlägg. Jag håller tummarna för en vändning av mood till helgen. För nu är jag helt knäpp.

Puss och kram, skumbanan.