Är det inte underbart när allt går som det ska. Allt bara flyter och du känner dig som ett med tillvaron. Du får som små insights att inget kan stoppa dig. Du är Pippi redo att erövra de sju haven. Du har Jack Sparrows kompass i högsta hugg och du tar klivet över cykelkorgen, som åter igen fått ben och ställt sig ivägen för ditt mål, istället för i den och halvt slår ihjäl dig på kuppen.
Det där hände faktiskt igår. Helt livsfarligt, jag måste komma ihåg att byta lampan i hallen. Det uppmålade scenariot ovan är förresten inte min dag. Ibland tror jag att det faktiskt är fysiskt omöjligt att ha en sådan dag och alla som vill bevisa motsatsen och alltid ser allt positivt på saken vill jag just nu bara slå. Vad är det för postitivt med att sätta foten i en cykelkorg?! Fast tekniskt sett har det ju inte med dagen att göra.
Så när man vaknar och himlen fullkomligt öppnar sin famn mot en (Inte positivt för när himlen känns som om den öppnar sin famn innebär det att den är nära. När himlen är nära är den ofta grå och plaskande.) och man bara känner i stortån att det här kommer inte bli trevligt. Mycket riktigt.
Trots att himlen fattade vinken när jag mentalt svor en salva otäcka förnedrande ord har jag idag lyckats låsa in mina nycklar i tvättstugan, lägga ofantligt dyrbar tid på att återfå dessa nycklar och "räknat" två övningar i matten. "Men räknat två övningar" tänker ni, "det är ju många tal, duktigt!" Märk då att jag satt räknat inom "". Jag tycker nämligen inte att sitta och stirra i en halvtimme på ett tal för att sedan ringa in det och gå vidare till nästa kan räknas så mycket till att räkna.
Alltsammans har detta lett till en ofantlig tentaångest med en dryg vecka (!) kvar till tentan. Det är ofantliga mängder tid. Så varför oroa sig?! Till råga på allt insåg jag nu att det första stycket av min babytröja (till blivande kusin...) är två cm kortare på ärmen än det andra.
Jag älskar mitt liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar