Det finns en kurva på vägen jag går hem från bussen. I kurvan råkar det stå träd som skymmer gatlamporna längre fram runt kröken. Gatlampan i kröken är trasig. Det är nog ett av mina favoritställen i Sandby i alla fall på kvällen. Stjärnorna syns så klart där. Så nu kommer jag bli lite filosofisk och patetiskt ett tag. Varje gång jag går hem ifrån bussen och kastar en blick på himlen blir jag väldigt sugen på att ta på mig hela min garderob och lägga mig på gräsmattan i någon timme eller så. Enda knuxet är att det är lite blött gräset den här årstiden.
Jag saknar faktiskt lite uppgiften från ettan när man var tvungen att sätta sig lite och studera hur stjärnorna rörde sig under kvällen och året. Det gav en liksom en ursäkt att sitta där ute och frysa, ensam och tänka på hur liten man egentligen är. Nu känns det mest patetiskt dock en av de mysigaste sakerna man kan göra. Synd att det är svårt att dela med nån. Är jag ensam att tycka så här? Jag känner ungefär samma förtjusning som när jag sitter framför det tropiska akvariet på Universeum. Som om jag skulle kunna tillbringa timmar i sträck med att bara sitta där. Tyvärr är man ju sällan själv där dock.
Nog med djupa tankar, nu ska jag dricka Mölnlycke-te och gå och lägga mig.
Jag tänkte samma sak när jag kom hem ikväll, såg en jäkla massa stjärnor på himlen. Jag fick verkligen lust att bara slänga mig på gräsmattan och stirra upp i rymden till jag frös ihjäl. Sen gick jag in istället.. tråkigt.
SvaraRaderaDet var trevligt att "plugga" idag, hoppas övandet gick bra sen! Kramar