Panikus

Gahhhhh! När det är sista dagen att betala räkningarna vill man inte att det här händer.

När man har en dugga och två tentor att plugga på samt en balklänning att färdigställa är inte riktigt ett ekonomiskt hot något man behöver. Detta är väl ganska typiskt ett bra bevis på att man inte ska skjuta upp saker till sista minuten. De lyckas liksom lägga sig på hög och trycka ner en tills man kryper fram. Det är dock inget man kan säga när kronofogden knackar på dörren. "Nä, men jag hade lite mycket att tänka på..." Lös, Nordea! LÖS!

Åh andra sidan kan man ju se till att inte få klart sin klänning till på lördag, för att få hjälp av små möss. Sedan kan man få den förstörd av sin styvsyster och gråtande få hjälp av sin gudmor som är fe. Efter det kan man gå på balen och dansa i livsfarliga glasskor (utan att råka skära hälsenan av sig när de går sönder) och råka tappa en på vägen hem. Så kommer ju drömprinsen och ringer på dagen efter och kan se till att man slipper prick i kronofogdens register. Sjukt synd att jag inte har en elak styvsyster... tror plan b blir att sitta och maniskt uppdatera Nordeas hemsida mellan duggaplugg och klänningsbestyr.

Jubelidiot

Jag är en jubelidiot
Det är ju nästan inte klokt
Jag blandar allt ihop ihop
Jag är en jubelidiot

Det finns en låt på en barnskiva, Till alla barn, som passar ganska bra in på mig i ganska många avseenden. Den handlar om att han glömmer nycklar i bilen när han låser och tappar biljetten när han sträcker ut den genom fönstret på tåget. Typiska grejer som jag, med smärre modifikationer har varit med om. Mer eller mindre nyligen.

Jag lyckades ju till exempel missa bussen hem till Göteborg i julas för att jag bokat fel datum. Det var också andra gången jag missade tåg eller buss på samma termin. Båda gångerna för att jag på något sätt glömt vilken tidpunkt avresan verkligen förtog sig.

Nu har jag också lyckats förlägga både förråds och cykelnycklarna i min 21kvm stora lägenhet. De har rent ut sagt gått upp i rök och eftersom jag läser materiallära nu och metaller inte gör så i rumstemperatur verkar det mer rimligt att de fått ben.

Det är inte heller här första gången nycklar försvinner i min närhet. På gymnasiet var det så frekvent som dagligen ett tag. Senast förra våren glömde jag ta ur nycklarna ur förrådslåset. Så när jag ringde bovärden för att klippa upp skåpet så hängde de där och dinglade som om inget hänt på de två veckor sedan jag var där nere.

Senaste grejen drabbar dessutom någon annan. Att försöka minska förvirring genom att skriva fel nytt telefonnummer på facebook var minst sagt en björntjänst. Detta har skapat en hel del irritation hos Stefan Bohman. Stackarn hade tydligen svarat ganska surt på senaste smset - som var väldigt harmlöst och snällt. Särskilt om man jämför de han fick av Ludvig om sexet (sexmästeriet - festkommittén för de som inte pratar studentiska).

Herr Bohman, om du mot all förmodan läser det här ber jag högaktningsfullt om din fulla förlåtelse för den här 1,5 veckor långa telefonterror du blivit utsatt för. Även om det inte var min avsikt och jag trodde att jag upplöst förvirringen redan är jag glad att det är jag som har ditt nummer och inte tvärt om.

Beach 2012!!

"Nu jäklar ska jag komma igång, en gång för alla." Som det heter varje gång efter nyår.  Den här gången, åter igen notera: efter första passet, känns det som om jag har en rimlig chans att slippa ifrån den lata sidan då jag har tiden i brist inplanerade aktiviteter och någon som faktiskt drar i mig.

Så, pepp som tusan power walkade jag och Hanselott upp till Gerda för att köra, vad vi trodde var skivstångsgympa med extra rygg med Markus. Döm vår förvåning när vi de första som går in i salen är två tanter som ser ut som om de kommer från andra sidan arbetslivet (och några år till). Det dröjer inte länge tills vi inser att vi tre troligtvis sänker medelåldern i salen med 30 år.

Efter mycket övertalning höll vi Markus kvar i salen med motivationen "vi måste ju i alla fall testa". Det visar sig alltså att, som uppvärmningen genom att gå i en ring mycket riktigt visade på, var detta ett gympapass avsett för folk med ryggproblem visserligen med stång (den plockade vi fram de sista fem minuterna).

Misstolka mig rätt. Jag kommer ha rejäl träningsvärk i benen imorgon, men jag tror det säger mer om mig och mina otränade ben än om passet. Trots att jag hoppade upp och ner som en dåre, jag såg inte riktigt klok ut, och trots känslan av att benen tränat kändes det som om jag hade kunnat köra ett pass till. Det konstiga är att jag bara känner av benen. När vi kikade in i den andra salen efter passet är den stora salen översållad av människor i vår ålder med mattor och stavar redan framplockade till gympapasset med extra styrka. Besvikelsen var ett faktum.

Vi får väl se om jag är lika kaxig imorgon när jag ska ta mig upp ur sängen, men min stolthet är nog lite för hög att jag återvänder till passet i vilket fall som helst. Salen ligger dessutom där alla unga, spinnande människor går förbi och har stora fönster (något jag absolut inte brukar ha problemet i vanliga fall). Nej, på fredag blir det styrke-yoga och sen byts dagens pass till något lite mer intensivt. Någon kommer vara mer vältränad denna sommaren än hon varit sen sommaren efter ettan då hon precis avslutat sin sista försäsong!

Tristess

Det här med kristallstrukturer är ren goja. Lite som Franska. "De här strukturerna har du, och de följer dessa reglerna, men det är egentligen inga ämnen som följer de helt utan varje ämne har sin egen struktur. Så man ska alltså sitta och gissa sig fram till en 3D-figur som egentligen sker på mikroskopiskt liten nivå. För någon som tycker det är svårt att urskilja 3D-effekt på bio är detta inte någon enkel uppgift och det är allt för lätt att sväva till Nina Simone's I'm Feeling Good och andra episka melodier.

Jag antar att det säkert blir bättre med tiden men just nu är jag bara arg. Varför känns det alltid såhär första veckan? Jag tror jag behöver en fritidsaktivitet.Jag funderar starkt på att faktiskt lägga lite tid och energi på att försöka hitta ett band. Samtidigt som jag försöker få tag i foder och symaskin för klänningsskapandet och virkar hemlisar för fulla muggar. Träna tänkte jag ju sätta igång med också, nytt år och allt. Ovanligt mycket tid skapar alldeles för många kreativa och tidskrävande idéer och jag slår vad om att de kommer bita mig i ändan om bara några veckor när jag inser att jag inte hade så mycket tid jag trodde.

Varför är det så svårt att bara sitta och egentligen inte ha något för sig? Varför får jag panik? Det är ju det jag längtat efter. Istället hoppar jag upp och ner på stolen av rastlöshet och sitter på nålar som om det ska hända något när som helst. Jag är nog den konstigaste person jag känner.

Vad är sprött, mjukt, lent och vasst på samma gång?

Musiken som strömmar genom mina nya högtalare så klart!! Jag är nu stolt innehavare av ett par areon-högtalare. Tack Papi! Nu är det inga som helst problem att drömma bort i flödet av toner och nyanser timmar i sträck. Kunde min pluggmotivation bli sämre? Jag får helt enkelt försöka se det som en boost istället. Idag ska jag dock bara njuta, sketcha lite på min balklänning som jag vill hinna få klart innan Snappisbalen och dricka te ur min nya tekanna, Mrs Pots. Med ljud som detta är det svårt att föreställa sig att det finns dåliga dagar! =)

Ge mig min julstämning, annars...

Gahhhh, jag känner mig som en mullvad. Så här på årets mörkaste dag var det inte taktiskt att vakna halv tolv, än mindre taktiskt att ligga och dra sig till klockan ett och sedan spendera dagen framför datorn. Nu när mörkret faller med en exponentiell hastighet känner jag mig redo att krypa tillbaka till sängen, men icke! Nepp, jag ska bege mig ut i rusket som är någon blandning av höstlig dimma, regnskogens höga luftfuktighet, Göteborgsvinterns gnagande kyla och sommarens blomster. Ja, jag märkte att jag hade två gula rosor blomandes utanför mitt källarfönster. Inte konstigt att min julkänsla som brukar vara på högvarv så här års går lite på sparlåga. Jag känner mig faktiskt lite som Grinchen själv.

En annan spännande sak är det här med hur vissa sidor, oavsätt åtgärder, går lika segt som en sköldpadda i rusningstrafik. Trots mitt i förtid tantiga beteende så tycker jag att man ska kunna förlita sig på en sak här i livet, datorn. Jag lurar mig varje gång och sitter som det vrak jag är och djupandas när det tar två minuter för en mönster-sajt att ladda mellan varje klick. Lite ironiskt är det ju att det är de sidorna som göder min tantighet.

Nu har jag dock lite bråttom för jag har insett att det är brist på stickningar lagom till man ska bege sig ut  världen. Inte bra. Ska här flygas långt behövs det något att pilla med under tiden och passande nog har Garnstudio rea på sina ullgarn, men ska man sticka behöver man först bestämma sig för vad. Så jag lär väl stressa runt som en galning innan jag ska träffa gymnasiegänget för en fika. Nu är det dessutom en kvart tills spårvagnen går, får nog ta nästa. STRESS!! -.-

Entropi

Nu borde jag traska en trappa ner och lägga lite energi på lägre entropi i köket. Efter en långpromenad med två degklumpar till tvillingar i vagn följt av pepparkaksbak med tre minimarodörer är man ärligt rätt degig. Pappa och AK kommer hem om en knapp timme och de kommer väl få hjärtslag om de ser köket i detta skick. De är ju trotts allt inte vana vid studentkorridorskaoset som jag kan välja att blunda för efter mycket intensiv träning.

Det gick trotts allt ganska bra idag. Rätt nervös var jag efter att inte ha passat syskonen sen i somras. Nu ligger de och sussar, hoppas jag, sött och jag är redo att krypa till kojs, klockan åtta... Funderar nästan starkt att skita i köket men det känns lite taskigt att ge det som överraskning till de som förhoppningsvis haft en förhållandevis lugn afton i julklappshetsen.

Tillslut i sömnigheten sitter jag som på nålar för att jag hörde det beryktas att betygen från transptentan ges ut om man mailar föreläsaren. Jag vet inte riktigt varför jag tryckte på skicka, men snabbt som attan gick det och nu har jag en stor klump i magen som beror på något helt annat än för mycket pepparkaksdeg.

Uppskjutandet av städningen har nått sitt slut och jag får väl släpa mitt sega huvud ner till kaoset. Trots allt en lyckad dag med ett helt fat fullproppat med artificiell pepparkakssmak som resultat. Om man nu bara kunde få lite julkänsla så skulle jag inte ha mycket att klaga på.